Min vän..

Förlåt, men endel stunder glömmer jag bort vad som hänt och tror att du finns kvar. Men sedan så kommer jag på mig själv.. Hjälp, du är verkligen borta...
Jag vet att det var allra bäst såhär, men ändå så ville jag kunna säga ett sista hejdå innan du gick din väg. Att inte bara gå därifrån och tro att vi ses igen. För det gör vi inte...
Du kom mig så nära hjärtat, som ingen tidigare har gjort..Det kanske är fel av mig att låta det bli så också, jag vet inte.. Men den här sommarn kommer jag aldrig glömma..

Vet inte om jag ska gå på begravningen än... känner både ja och nej.. men man ska väl ändå följa sina vänner...?! Jo det har jag faktist lärt mig...

lilla vännen, du saknas... mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0